Har du någon gång känt att du gör allt för att komma framåt men ser inga spår bakom dig? Så känner jag just nu. Jag menar, att man var dag gör saker, man åker dit och man planerar, övar, träffar människor och så vidare men i slutändan ser man inga resultat och känner bara att all tid man spenderar är waste of time. Visst ser jag att jag kommit en bit, otrolig bit faktiskt men i mitt eget huvud har jag satt en ribba så högt att jag vill vara längre. Tiden går och jag ser mig inte ens kommit halvvägs så långt som jag vill av den väg jag befinner mig på. Och visst jämför man sig. Att jämföra sig med andra personer har blivit något otroligt naturligt och det är just det som jag jobbar på att försöka bli av med. Att jag jämför mig med en som ligger så otroligt långt före och har hållet på i så många mer år än mig men ändå vill jag ligga steget före, och på något vis kör en tävling med mig själv. Jag tävlar om att komma före mig själv, att komma före de tankar jag har, att ligga ett steg före det steg jag tar med foten. Det är just det där steget som ger mig den där otroliga ångesten. Spelar ingen roll i hur många år jag har kämpat för att faktiskt bli av med allt det, men den där ångesten ligger kvar och knackar på min dörr. Dessa dagar som passerat har även mina tankar blivit dubbelt så många. Dubbelt av allt som blir till att jag faktiskt inte känner mig duktig alls. Kan skriva saker på Twitter och sedan sudda ut dem för någonstans känns det som om ingen kommer bry sig om dem ändå. Kan sitta med min bas och spela i timtal tills jag sedan känner att det inte är någon idé. Kan gå promenader i timtal och sedan komma på mig själv mitt ute i ingenstans "vad håller jag på med?". Fatta mig inte fel, det är just det här jag jobbar för att bli av med. För jag vet att det jag gör visst gör skillnad till mitt liv, att jag går framåt, att jag kämpar för att få mina drömmar att bli min verklighet. Men det är just den där ångesten. Den där känslan som får mig att bara, inte ge upp, utan känna mig dålig. 

Vi är trotts alls bara människor och jag tror att vi alla någon gång har känt på känslan av ångest. Känslan som får oss att backa, att ta steget bakåt. 

Det jag gör för att jobba mig av med det är att faktiskt visa den där känslan att jag kan. Jag kan göra det. Visst är den där jobbiga känslan där och trycker ner en. Känslan som får dig att inte orka göra någonting. Känslan av att det är bättre att sitta kvar i soffan, kolla på en film eller ligga kvar i sängen och sova. Men i just de där stunderna tvingar jag mig upp. För jag tänker inte låta dessa tankar övervinna min dag. Tänker inte låta dessa tankar trycka ner mig och få mig må sämre. Jag kan och jag ska! Helt enkelt.