Att ett hej då kan göra så ont. Människor kommer och människor går, från ena dagen till den andra. Det är som om vi alla sitter på ett tåg, alla ska vi av på olika stationer och alla ska vi hoppa på på olika stationer, och vissa hoppar av tidigare och andra fortsätter. Har man tur går någon av på samma station. Har man otur går någon av tidigare. Allt man har gjort och skapat förblir minnen och lärdom till ens framtid. Här idag hoppade en av mina närmsta här i Japan av på en tidigare station än jag. Han är nu påväg till flygplatsen för att återvända till Sverige. Återvända till sin egen verklighet. Och vem vet när vi kommer korsa varandras vägar igen. Jag är verkligen tacksam över allt som vi skapat, allt han har lärt mig, allt jag har lärt honom och minnena som vi har skapat. Idag är det bara jag kvar här, av de tre musketörerna står jag här och fortsätter på två ben. Två ben, att nu självmant bygga mitt liv framöver. Har ingen som kommer ge mig tips, ingen som kommer visa mig och ingen som kommer lära mig. Nu handlar allt om mig själv. Nu handlar allt om att jag måste klara av och bygga min egen framtid utav den lärdom jag har. Så när jag vaknar imorgon är det en Ny dag, ny vecka med nya möjligheter och dags att börja ta tag i det ens framtid kommer tacka en för!