Det höll inte på länge, inte längre än andra mycket mindre jordbävningar har gjort. Men ändå hann man se sig omkring och känna tillräckligt. Känna ett gungande fram och tillbaka. På land. Se hela rummet man befinner sig i gunga. En oerhört obehaglig känsla. 

Efteråt skrattar människor, sägandes att de vill åka hem. "Det var väl ingenting". Vissa säger att de inte ens är rädda för jordbävningar. Människor som innerst inne inte vet hur det egentligen känns. Människor som har andra länder att fly till ifall om det händer något. Rädslan inom mig växer och även nu vet jag inte ens om jag är glad eller ledsen. Lätt för oss att flyga tillbaka till våra hemland, men för alla japaner, som bor här. Som inte har något annat land att fly till. Om inte jordbävningen här för 4 år sedan har kunnat visa tillräckligt-. Om inte jordbävningarna i Nepal har kunnat visa tillräckligt, vet jag inte vad. 

Att få människor att förstå är svårare än vad man tror. Och det dumma med vårt tänkande är att vi tänker att människor tänker som vi, vilket inte stämmer. Man vet aldrig vad som kan hända. Om två sekunder kan ens liv förändras för all framtid, men ingen inser. Ingen vill inse för vi lever ett liv med ansikten i en mobilskärm, scheman gjorda för redan år 2016. Ingen inser. Ingen tittar upp.