Tog på mig skorna och gick ut. Hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen eller varför jag ens skulle ut. Ville bara gå. Gå så långt som benen vill ta mig. Gå tills jag känner att "nu är det okej, nu kan jag gå hem igen". Det kan vara i flera sekunder, att bara gå ut och känna luften till minutrar, och till och med timmar om inte som mest en hel dag. 

Varför gör jag det, jo, för det är som en meditation för mig. En meditation att känna sig som här och nu. Om jag bara är i samma rum en hel dag, umgåtts med samma människor för mycket, (givetvis inget negativt i sig), eller gått i samma bana för länge känner jag mig för stel. För stel att bara göra samma saker heltiden, att inget nytt kommer ske. Därför tar jag på mig skorna, för att se mig omkring, för att känna frisk luft och för att se andra människor. Men mest av allt: för att tänka. 

Att tänka på allt egentligen, från vad som har hänt till vad som ska ske. Kan till och med vara små saker som varför jag inte diskade innan eller tog ut sopporna häromdagen. Och inte nog med det är det även denna stund jag övertänker allt som kommer i min väg. På både gott och ont. För att på något sätt behandla den ångest som gömmer sig långt inne.

Så idag var jag ute i mer än två timmar och gick runt i ett område jag aldrig varit i förut, tills jag kom på att min plånbok var hemma och jag var i behövande av att handla. Det var ett väldigt vackert område med många långa raka vägar där horisonten tog över. Nästan lite drömliknande måste jag säga. 

Har Ni någon sådan sak ni brukar göra för att komma ifrån vardagliga saker?